Kan sakramental teologi och försoningens realiteter förenas?

Vi har i flera tidigare artiklar belyst de stora förändringar som ägt rum i den karismatiska kristenheten under de senare åren, och för min egen del har Livets Ords förändring varit intressant att följa. Som tidigare medlem och med familj i församlingen har jag i flera år förundrats över det jag anser var något av det mest essentiella i Livets Ords undervisning tidigare, nämligen vår position i Kristus. Är den nya skapelsen så syndig att den behöver bekänna sina synder och få förlåtelse förmedlat från pastorn? Är detta konsekvenserna av den sakramentala teologins intåg i den karismatiska delen av kristenheten? 

Vi ska se närmare på vår position i Kristus versus den sakramentala teologins konsekvenser för den troende, men först en reflektion från en av våra läsare.

”…är medlem i en trosförsamling i norra Sverige och ser att efter varje tillfälle vår Pastor varit i Uppsala på semenarier eller pastors samlingar så speglar förkunnelsen nya influenser! Nattvarden förändras steg för steg, t.ex ”i kraft av mitt ämbete som pastor i denna församling, tillkännager jag dej syndernas förlåtelse”! Detta är ett uttryck som kommit med under våren. Syndabekännelsen upprepas varje nattvard. Min reflektion är, har vi inte blivit födda på nytt genom den Helige ande det gamla livet är begravet och jag har från att tidigare varit syndare uppstått till ett nytt liv i Kristus.

I detta system så är jag och blir inget annat än en syndare, jag blir en fånge i synden, kommer aldrig ut i Guds barns frihet! men om vi skulle synda så är han trofast så att han förlåter oss. En församling som kommer in under detta system leds in i träldom. Frihet till spontan bön i möten försvinner. de andliga nådegåvorna tystnar. När lovsången tystnar blir det tyst som i en gravkammare! var tog livsyttringarna vägen? Men hur ska man kunna komma ut i andlig frihet när jag mellan varje nattvard lever i synd som måste bekännas! De katolska influenserna läggs som ett täcke över många församlingar, träldom istället för frihet!”

Är detta bara sur kritik från en fördomsfull broder, eller är det signaler som bör tas på stort allvar av församlingsledare? De som känner sig obekväma med den nya sakramentala inriktningen många församlingar tagit till sig blir fler och fler, och man kan inte avvisa dessa som fördomsfulla och kunskapslösa kritiker. Det är människor som är djup oroade över det de ser på som obiblisk lära och liturgi. Människor som inte vill vara en del av en organiserad enhet framförhandlat av kyrkoledare från en stor majoritet av Sveriges kristna samfund. Kan sakramental teologi och försoningens realiteter verklingen förenas?

Innan frågan besvaras önskar jag återgå till det vi talade om inledningsvis, nämligen vår position i Kristus och förhållandet till den sakramentala teologins syndafokus. Låt oss läsa ett bibelord som får fungera som grund för det jag skriver om vidare.

”Den som är född av Gud gör inte synd, ty Guds säd förblir i honom. Han kan inte synda, eftersom han är född av Gud.” (1 Joh 3:9)

Harmonierar detta med ”jag arma fattiga syndare…”? Naturligtvis gör det inte det! Som en pånyttfödd människa får jag del i Guds natur, och när jag tar emot Jesus som Herre och frälsare blir jag en ny skapelse
(2 Kor 5:17)

Låt oss se närmare på det som står i 2 Kor 5, för det är starka ord!

”Alltså, om någon är i Kristus är han en ny skapelse. Det gamla är förbi, se, det nya har kommit. Allt kommer från Gud, som har försonat oss med sig själv genom Kristus och gett oss försoningens tjänst. Ty Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv. Han tillräknade inte människorna deras överträdelser, och han har anförtrott åt oss försoningens ord. Vi är alltså sändebud för Kristus. Det är Gud som förmanar genom oss. Vi ber å Kristi vägnar: låt försona er med Gud. Den som inte visste av synd, honom har Gud i vårt ställe gjort till synd, för att vi i honom skulle stå rättfärdiga inför Gud.” (2 Kor 5:17-21)

Vi är rättfärdiga iför Gud! Vi är inga syndare som behöver uppdatera vårt syndamedvetande vid varje nattvard! Nej, som nya skapelser i Kristus kan vi stå med lyfta händer och tacka Gud vår Fader för att Han tog vår synd och utplånade den en gång för alla på korset. Det kan vi göra också under nattvarden. I Honom är vi rättfärdiga och kan komma inför tronen! Om man kompromissar på detta har man gått bort från något av det mest grundläggande i försoningen och undervisar falsk lära. Att gång på gång bekänna sig som en syndare är inte rätt! Ingen pastor eller annan ”medlare” kan förändra på detta genom diverse bekännelser, tillkännagivande av synder och obibliska liturgier och läror!

”Ty hans död var en död från synden en gång för alla, men det liv han lever, det lever han för Gud. Så skall också ni se på er själva: ni är döda från synden och lever för Gud i Kristus Jesus.”
(Rom 6:10-11)

Om ovan nämnda konflikt mellan sakramental teologi och friheten från synd är en del av priset för den ekumeniska enheten, ja då betalar många församlingsmedlemmar ett väldigt högt pris för detta!

Vad är då lösningen för dem som idag är en del av församlingar som valt den sakramentala teologins väg, en väg många för övrigt menar har Rom som slutdestination? Lämna församlingen innan du dör! Samla människor i ditt hem som starta med husmöten till att börja med! Det är DU som en troende som ÄR församlingen, inte ett organiserat samfund med medlemslistor och påklistrade etiketter! Du förlorar inte Guds beskydd genom att göra detta!

• Mitt svar på frågan huruvida sakramental teologi
och försoningens realiteter kan förenas, är nej!

”Ni har iklätt er den nya människan, som är skapad till likhet med Gud, i sann rättfärdighet och helighet.” (Ef 4:24)

”Världsliga och Kyrkliga system må skaka, men den apostoliska församlingen som är grundad på Apostlarnas och Profeternas grundval och inte på kyrkofädernas grundval kommer att gå segrande och triumferade genom den sista tiden.”
(Citat av Bengt Erixon)

109 kommentarer

Under Andy