Mitt möte med Ulf Ekman.

Igår var jag på Levende Ord Bibelsenter där Ulf Ekman deltog som talare på pingstkonferensen. Detta var något jag sett fram till, och min förhoppning var att få träffa honom och tala med honom. Det gjorde jag också…

Konferensen började lördag kväll, något jag helt glömde bort. Medan Ekman predikade satt vi tillsammans med vänner ute på en holme och grillade. Det var i och för sig helt fantastiskt. Sol och över 20 grader, god mat och trevligt sällskap. Problemet var bara att jag befann mig på fel plats, något jag kom på allt för sent. Nåja, jag satt på mötet går (söndag) och lyssnade med stort intresse till vad Ekman sa. Inte för att i eftertid raljera med hans budskap, men för att jag var intresserad. Det mesta av det han talade om var givetvis mycket bra. Han undervisade om Jesu efterföljares tid med varandra innan Anden föll, hur de i nio dagar var tillsammans i övre salen, och hur det växt fram en sann enhet mellan dem där kiv och konkurrens inte existerade. Det var hjärtats enhet, och det är ju det vi alla längtar efter! Det är den enheten Jesus talade om i Joh 17, och jag tror de allra flesta som lyssnade inte hittade så mycket att kritisera i Ekmans budskap.

Något jag däremot reagerade på var det Ulf Ekman sa om frälsningen och den lokala församlingen. Han sa följande, och jag noterade ned detta på min mobil omedelbart: ”Det går inte att vara kristen på egen hand!”

Han följde upp uttalandet med att tala om den lokala församlingen och hur viktigt det är att vi har samvaro med de troende. Min fråga blir då vad som är församlingen. Jag har börjat läsa boken ”Pagan christianity?” av Frank Viola och George Barna, och redan under de första 40 sidorna får man sig en ordentlig tankeställare. Församlingen är inte en organiserad förening eller stiftelse som håller till i en byggnad. Den är dig och mig, alltså människorna! Vi är Guds tempel, vi är hans församling! Inte något annat! Under de första århundradena var församlingen en levande organism, inte en institutionaliserad organisation, och enligt ovan nämnda bok möttes de första kristna i hemmen – inte i någon kyrkobyggnad eller tempel. Jag tror inte Ulf är så oenig med mig egentligen, men det kunde lätt missförstås. Jag känner till flera exempel där människor inte vågat lämna församlingen (den organisatoriska) av fruktan att förlora både frälsning och beskydd. Det är givetvis villolära, och därför reagerade jag när detta sades.

Tillbaka till söndagens möte. När mötet närmade sig slutet sökte jag mig närmare platsen där predikanterna satt. Beväpnad med de två böcker jag översatt, Åge Åleskjærs ”Fullständig frihet” och min väns bibelstudiehäfte ”Nåd över nåd”, gick jag resolut mot Ulf Ekman när mötet var över. Jag presenterade mig med namn, men kanske det var när jag sa ”Andy” han förstod vem som talade med honom. 😉  Det var mycket roligt att äntligen stå öga till öga med den man jag i så många år skrivit till och om. När vi hade så begränsad tid som vi hade hinner man inte säga allt man har på hjärtat, men i korta ordalag sa jag att jag i många år önskat ha ett samtal med honom, att det inte finns något hat från min sida gentemot varken Livets Ord eller han själv. Han log så fint när jag sa detta, och jag såg på honom att det nog var svårt att tro det jag sade, något jag också bemärkte. Han skrattade gott då! Jag förstår att han var skeptisk m.t.p allt som skrivits om honom av underteckande…

På trots av detta kändes det som isen smälte en aning, och jag hoppas verkligen att jag får möjlighet att sätta mig ned tillsammans med Ulf Ekman för ett längre samtal ansikte till ansikte, hjärta till hjärta. Jag är glad för att jag fick säga att jag älskar både honom och Livets Ord, även om jag på många områden är starkt oenig i både lära och handlingar.

Ulf Ekman var vänlig på trots av den skepsis han framvisade gentemot mig, och jag sitter tillbaka med ett positivt intryck av mannen. Han är en människa som också har känslor, och givetvis är det inte alltid lika roligt för honom att ständigt missförstås och feltolkas. Jag ser fram emot det nästa mötet vi ska ha, och då hoppas jag vi kan sitta ned och ta en kopp kaffe tillsammans i trevliga omgivningar för att samtala med varandra om viktiga och djupa frågor. Denna gång fick vi inte möjlighet att samtala om frågor omhandlande enhet och ekumenik, katolsk tro och lära, eller hans tidigare attityd gentemot den Romersk Katolska Kyrkan. Jag kommer fortfarande bevaka deras arbete med enhet och ekumenik, och där jag menar de tar fel kommer jag också säga ifrån.

När jag sagt adjö till Ekman kom jag på att ett foto av oss två tillsammans hade varit kul att ha. Jag såg ingen som kunde ta ett kort med min kamera, och tog därför min otroligt dåliga mobilkamera. Min yngsta dotter kom just precis när vi skulle ta kort, så hon tog kortet. Det är varken fokus eller bra på något annat sätt. Ja, ja. Bättre lycka nästa gång, för jag förstod på Ulf Ekman att det blir en nästa gång…

Jag önskar Ulf Ekman allt gott och har djup respekt för honom.

Ulf Ekman & Andréas Glandberger (Andy)