Förlåtelsens nådesverk.

Rubriken är en omskrivning av T.B. Barrats berömda bok ”Helliggjørelsens nådeverk”, och jag ska senare i artikeln berätta vad som är poängen med rubriken. Som du säkert förstår handlar det om förlåtelse och Livets Ord. Dagens artikelserie om Livets Ord har fört till att jag fått kontakt med andra bloggare med erfarenheter liknande det jag har, och den lilla kontakt vi haft har varit mycket intressant och jag tror det är början på något fruktbart.

Undertecknade har i flera år kritiserat mycket av det Livets Ord gjort under årens lopp, samt en hel del av det de gör idag. Jag har verkligen önskat, hoppats och trott att Livets Ord en dag skulle be om förlåtelse för de sår de i en del fall påfört människor, men i det naturliga har det sett hopplöst ut. Attityden från Uppsala har inte varit av det positiva slaget, och jag har ofta undrat över vad det är som gör att man inte kan be om förlåtelse. För min egen del har det varit nödvändigt att på ett tidigt stadium förlåta de som gjorde orätt mot mig, för annars hade jag riskerat hamna i bitterhet och förakt. Därför var det befriande att säga till Ulf att jag faktiskt älskar honom även om jag är oenig i delar av det de gör just nu. Det har varit till stor hjälp att min tidigare ungdomspastor från tiden i Uppsala bad om förlåtelse för det han gjorde mot mig, för jag kände att hans förlåt kom från djupet av hans hjärta. När någon ber om förlåtelse från hjärtat kan det uträtta mirakler för den som tar emot, och det är en underbar känsla! För mig var det i vart fall det. Det är förlåtelsens nådesverk!

Försoning leder till hjärtats gemenskap.

Många människor har sårats under de år Livets Ord existerat, allt för många m.t.p. att en församling ska vara en trygg oas där man finner ro och vila för sin själ. Att undervisningen fört till att en del fått problem med sitt kristna ser jag inte lika allvarligt på som det som skedde i den privata sfären, för där påfördes sår som för många aldrig kommer läkas. Tilläggas skall att jag själv efter 22 år i trosrörelsen var på väg att mista grundlaget för min tro, för jag ansåg att hela kulturen i rörelsen tagit Jesus ifrån mig. Det är en annan historia…

Nu ska inte detta bli en lång lista över hur hemska Livets Ord varit, för det är ju trots allt förlåtelse det ska handla om. Jag tror vi kommer få se hur försoning blir ett nyckelord under de år som ligger framför oss, och innerst inne tror jag på upprättelse för de som upplevt maktmissbruk av ledare inom Livets Ord. Jag har ju tidigare bloggat om dessa frågor under de år jag varit aktiv på nätet, och ofta har jag tänkt på detta med förlåtelse. Först krävde jag förlåtelse från Uppsala, så bad jag de be om förlåtelse, men för min egen del slutade historien med att jag var tvungen att själv förlåta för att för själv kunna motta förlåtelse. John Nilsson skrev något på Emmanuel Karlstens blogg som fångade min uppmärksamhet, och det var något i mig som reagerade mycket positivt på det han skrev.

”För alla måste fråga sig: Om Livets Ord gör upp med det som var från 80-talet, VILL jag då förlåta? Man kan bli så van att kritisera att man nästan blir besviken när kritiken får ödmjukhet som resultat.”

Otroligt bra och relevant fråga!

OM Livets Ord väljer att aktiv jobba med att göra upp för sig i de fall det behövs, är då de som utsattes för den sårande behandlingen villiga att i sin tur förlåta Livets Ord och deras ledare? John har absolut en poäng det är värt att begrunda, för kritik kan i en del fall bli en vana man inte vill vara förutan. Nu vet jag att just denna mening kommer användas mot mig, men det får så vara. Jag har inget behov för att kritisera bara för kritikens skull. Det vore meningslöst!

För att förlåtelsens nådesverk ska kunna bli ett faktum är det viktigt att en del kriterier uppfylls tror jag.

• Lyssna till de som blivit utsatta för sårande behandling. Kanske Livets Ord kan nedsätta en arbetsgrupp som kan jobba med dessa frågor?
• Som ledare förstå behovet för förlåtelse i de fall man vet man gjort fel.
• Be om förlåt både personligt och offentligt, för det är behov för bägge delar.

Men självklart är detta något som varken kan eller bör tvingas fram!

Det finns säkert mer man kunde lagt till, men detta är några grundläggande kriterier man kan jobba utifrån. Jag tror inte arbetet med försoning är gjort över natten, men tänk vad underbart om man bestämde sig för att detta var något man inom Livets Ord ville sträcka sig emot. Tänk på de som kunde motta förlåtelse och själva ge den! Vilken kraft det är i försoning som kommer från hjärtat! Jag hoppas Ulf Ekman menade det han sa när jag träffade honom sist, och jag tänker då på min förfrågan om vi kunde träffas igen för att sitta ansikte till ansikte, hjärta till hjärta, och tala ut om en del frågor. Han svarade ja då. Det finns mycket mer jag kunde sagt här och nu, men det är saker jag vill ta personligen med de jag menar det är relevant att tala med om. Ulf Ekman är en av de.

Vad är ditt svar på den fråga John Nilsson ställde? Vill DU förlåta?

Dagen – Del 1
Dagen – Del 2
Dagen – Del 3
Dagen – Del 4
Dagen – Del 5
Dagen – Del 6